Jag är lite sugen på att köpa upp mig på lite heminredningsattiraljer. Vilket naturligtvis är bra sak, inredning är en alldeles förträfflig hobby såtillvida man inte är lagt åt Ed Geinhållet. Nej, i övrigt så är det mycket bra faktiskt. Mitt problem består främst i att jag har en ganska så exklusiv smak. Jag kommer helt enkelt inte att ha råd att köpa en bråkdel av lyxiga prylar jag vill ha. Kanske kan jag få ihop till den del av de pengar som behövs genom att sälja av lite smycken till SMSGULD (som man kan läsa mer om på SMS Guld Twitter) eller något annat liknande företag som betalar riktigt bra för dylika ting. En variant är förstås att jag tar några lån, men det känns liksom inte helt bra. Jag undviker gärna det så långt det är möjligt. Men nu ser det liksom inte ut som att jag kommer hitta någon annan farbar väg här, tyvärr alltså eller ja just det.

Jag tycker att det är bra att pizzerian där jag bor äntligen har köpt en kortterminal så at man kan betala med kort för det är ju verkligen på tiden måste jag säga och det känns skönt att jag slipper ta ut en massa pengar när jag ska handla pizza för det gör mitt liv lite enklare och det uppskattar jag verkligen. Nu kommer det säkert bli lite mer pizza för mig i framtiden och det kanske inte är så bra i och för sig med tanke på att det sätter sig direkt på magen och jag försöker ju komma i form nu och jag har ju köpt gymkort nu och allt. Det är ju väldigt mycket kalorier i pizza och när man försöker komma i form så gäller det ju att äta så få kalorier som möjligt egentligen och då är ju en pizza det sista man bör äta men det är ju himla gott

Nu är det som så att jag har en kompis som börjar komma upp i åren och jag tror nästen att jag kan se tecken på klimakteriebesvär för hon blir nämligen väldigt sur och irriterad för ingenting och det är nästan lite obehagligt för hon har aldrig varit sån här förut och man får ju verkligen hoppas att hon kommer att bli normal igen snart för jag orkar inte umgås med henne om hon ska hålla på så här så jag håller tummarna för att det bara är en tillfällig svacka. Hon kanske har fått en ålderskris eller något inte vet jag men jag hoppas att jag inte blir sån när jag kommer upp i hennes ålder. Man ska ju försöka vara så glad och trevlig som möjligt tycker jag men det är ju lätt för mig att säga som inte har ett bekymmer i världen just nu.

Jag verkar ha genomgått någon form av genomgripande förändring här, mycket tyder faktiskt på det i nuläget. Kanske bör jag satsa på någon form av materiell uppgradering av min standardutrustning, den som jag använder dagligen liksom. Jonmätaren har till exempel tagit oerhört mycket stryk på senare tid det går inte att komma ifrån och d/a-omvandlaren håller inte riktigt måttet hela vägen om man jämför med nyare grejer i samma prisklass, det tror jag nog att de flesta skulle kunna överens om här på det stora hela liksom. Dessvärre är det ju som så att jag knappast har råd att byta ut båda dessa maskiner just nu, pengarna räcker helt enkelt inte till nu. I och för sig… om jag skulle ta allt mitt guld och kränga iväg det till Smsguld ab så skulle jag troligtvis få in en del riktigt sköna slantar och åtminstone ha råd att skaffa någon av de där grejerna.

Jag har ganska många guldsmycken hemma som jag har fått vid olika tillfällen och jag brukade få ett guldsmycke av min mormor varje gång jag fyllde år och jag kommer ihåg att jag alltid blev lika besviken för jag var ju inte så intresserad av att få smycken i den åldern och om jag ska vara ärlig så är jag fortfarande inte förtjust i att ha smycken på mig men jag hade inte hjärta att säga det till min mormor så jag låtsades att jag tyckte att det var fint och att jag uppskattade att jag fick dessa smycken och det var ju tur det för nu är guldvärdet väldigt högt och jag har precis sålt mina guldsmycken till sms guld och jag har fått en himla massa pengar för mina guldsmycken nu så jag är jätte glad för att jag fick dessa smycken men jag har inte sagt till min mormor att jag har sålt dom.

Nu är det så att jag funderar på vad jag ska bli när jag blir stor så att säga för det är ju ganska viktigt att man har det klart för sig så tidigt som möjligt så att man kan påbörja sin utbildning men nu har jag ingen aning om vad jag vill bli när jag blir stor och då jobbar jag bara med tillfälliga jobb som jag vet att jag inte vill jobba med i framtiden så det börjar verkligen bli dags att ta reda på vad jag vill jobba med känner jag och nu när jag ändå inte vet vad jag skulle vilja jobba med så funderar jag på om man kanske ska bli läkare för då kommer jag få bra betalt i alla fall men samtidigt så kan jag inte riktigt se mig själv i en läkarrock och en hjärtstartare i handen och sen är det väldigt lång utbildning också och jag tycker inte att det är så roligt att plugga.

Jag har skrämmande lite stålar just nu, alltså inga alls. Vilket inte är särskilt bra då jag dessutom har en hel del skulder som bara måste betalas, så det bara ingen respit. Det ser på det hela taget ganska så mörkt ut, den saken går liksom inte att komma ifrån. Men jag tänker minsann inte ge upp än, inte förrän alla möjligheter är helt uttömda, så är det bara. Det måste ju finnas något sätt genom vilket jag kan lösa mina problem här. Kanske skulle jag ta och sälja alla mina smycken till SmsGuld? Det känns inte helt bekvämt eftersom jag kommer att sakna grejer, så mycket vet jag. Men det känns heller inte som om jag har något val i det här läget. Visst känns det jobbigt på alla sätt och vis men jag har ju onekligen försatt mig i den här situationen helt på egen hand så det är väl bara att bita ihop.